This is the only note I took in math. Ever. |
OK, I lied, I also made this one. |
Old Blog Start:
Kvällen
Ännu en dag lider mot sitt slut. Själv sitter jag hemma i en blågul solstol köpt från IKEA framför en sliten compaqlaptop från förra generationen bara väntandes på att något, vad som helst, ska hända medan jag sitter och slöchattar med folk jag aldrig mött.
På TVn visas någon halvtaskig serie knappt värd att kolla på samtidigt som vinden nafsar i gardinen. De sista solstrålarna bleknade från trädtopparnas svajande kronor för bara några minuter sen. Det var kväll.
Timmarna går och jag rör mig endast för att hämta en nerkyld CocaCola från den alldeles för avlägsna kylen eller för att lätta trycket i den gamla porslinskålen. Kan känna hur tråkigheten smyger sig på en, långsam men ändå kraftfullt, som ett smygande rovdjur bara väntandes på att slå till. Det är tur att internet finns ty att endast ha tillgång TV hade nog hjälp föga vid situationer som denna. Men inte ens den oändliga informationen som finns på 'nätet' kan stilla min hunger för intellektuell stimulans. Fast det kanske inte är intellektuell stimulans jag söker, utan den rena motsatsen, social stimulans. Tvivlet på vad jag söker rotade sig snabbt i min kropp. Den verkade trivas där tillsammans med tristessen. Kompletterade varandra.
Tiden fortsatte att flyta fram. Sakta men säkert. Livliga diskutioner föddes och dog om vartannat i de små rummet på internet. Rummens storlek på internet kan jämföras med jordens storlek i universum. Obetydligt för helheten men enormt viktigt för de som residerar där. Anonyma användare som försökte göra sig hörda i etern samtidigt som de strängt förnekar att de är så kallade nördar. Förutom en liten skara som har gett upp allt hopp och erkänner att de är socialt missanpassade. Nästan med stolthet i texten. Jag befinner mig i den första gruppen. Ibland stannar jag upp undertiden jag skriver ett svar och inspekterar min dator, mina händer, och hur de rör sig över tangentbordet som spindlar. Jag formar orden i huvudet sen tar kroppen över. Det är som att mina händer är levande varelser fria från allt.
Har inte sovit ordentligt på flera veckor nu. Det är inte det att jag inte vill. Jag kan känna hur vakenhetens bieffekter sätter klorna i mig, gör ögonen röda och hjärnan seg, men John Blund vägrar att sprida sin sand. Det är möjligt att jag förargat honom med mina försök att nästan desperat hålla mig vaken så länge det möjligtvis går. Ironin i det hela slår mig och jag skrattar lite förnöjt. Jag sneglar mot spritflaskan som står lite längre bort. En flaska Bowmore Cask med smak av malt och ek. Kanske den kan hjälpa mot min insomnia. Jag sträcker mig och greppar flaskan. När jag för den mot glaset som står på bordet brevid datorn så bildas det vakraste ljusspel när ljuset från den dammiga LCD-skärmen skiner genom flaskan med dess röda innehåll. Drycken känns nästan magisk. Som hämtad ur en saga. Efter att ha beundrat dess skönhet ett tag så fortsätter jag att hälla ut en mindre mängd i mitt whiskeyglas av kristall. Vätskan var lite tjockare än vatten, knappt märkbart för ett otränat öga, men för mig flöt den ner i glaset med enorm elegans.
Jag kollar ut genom fönstret. Gatulampan, halvt dold av ett intilligande träd, lyste upp bladverket runt omkring. Det var natt nu. Jag förstår att jag inte kommer få någon sömn inatt heller. Alkoholen förvärrade bara mitt sinnestillstånd. Kunde känna rovdjuret flåsa mig i nacken. Jag gav upp hoppet om John och hittade min svarta mp3-spelare. De vita hörlurarna passade perfekt i mina öron. Jag lutade mig tillbaka i min solstol och lät musiken dränka mina tankar. TVn visade fortfarande något tråkigt program som inte var värt att se.
Old Blog End:
Well... kinda reminds me about "droppen."